Funderingar

Och mera funderingar, jag funderar över mig, mitt liv, det som händer mig, det som hänt mig...

Allt elände har en mening, mänskor jag träffat, män som gjort mig väldigt illa, på ett eller annat sätt, det har en lärdom åt mig. Jag måste sätta åt sidan negativa tankar och att fortsätta tänka på män som inte vill ha mig, inte vill umgås eller nåt annat. Varför skall jag binda mig vid nån så snabbt och sen känns det så jättejobbigt när den andra vänder mig ryggen?

Ensamheten har förståss en stor del i det hela, skulle jag mera kunna uppskatta mig och mitt eget sällskap så kanske jag inte skulle hålla i med näbbar och klor män som ändå bara sviker? Fast många tror att jag jämt är rädd att vara ensam, det stämmer inte, men att vara det VARJE DAG, VARJE KVÄLL, och att inte ha NÅN att prata när med hjärtat svämmar över av sorg och en massa känslor, som jag borde få prata ut med nån, växla tankar, åsikter... Men en sådan mänska finns inte i mitt liv. Ingen heller som jag kunde göra nåt skoj med när det blir t ex Midsommar. Som det nu ser ut kommer den helgen att se ut för mig som vilken vanlig helg som helst, tankarna och känslorna jag får när jag tänker på vad de flesta andra då gör, gör mig att vilja skrika och gråta ut min besvikelse över att vara så ENSAM!!! Den som inte vet om hur det känns att vara så ensam som jag, har inget att påstå. För bara den som varit i samma sits, kan kanske lite ditåt veta mina känslor för dethär.